Vart tog alla pälsfarmer vägen? - SPR ljög i statlig utredning

Sveriges Pälsdjursuppfödares riksförbund (SPR) ljög om antalet pälsfarmer för att skrämma regeringen och hindra ett förbud mot pälsdjursuppfödning. Den slutsatsen drar organisationen Djurrättsalliansen som med hjälp av kommunernas inspektionsprotokoll kartlagt hur många mink- och chinchillafarmer det finns i landet.

Enligt SPRs uppgifter till den statliga pälsdjursnäringsutredningen under förra mandatperioden fanns det 185 (195 med chinchillafarmerna) aktiva farmer i Sverige. Kostnaden för att kompensera deras avveckling beräknades till en miljard och användes av många politiker som ett argument för att behålla pälsdjursuppfödningen: det skulle bli för dyrt att avveckla, göra många människor arbetslösa och få förödande regionalpolitiska konsekvenser. Men i själva verket var farmerna betydligt färre och efter regeringsbytet var SPR snabba med att ändra sina uppgifter.

I och med det borgerliga maktskiftet är pälsindustrins närmaste framtid säkrad. Och nu hävdar SPR att det finns 125 verksamma farmer i Sverige, trots att inte fler än tio stycken har lagts ned de senaste åren. Djurrättsalliansen har under det senaste halvåret granskat inspektionsprotokoll från alla kommuner och kartläggningen visar att det finns 133 aktiva pälsdjursfarmer i landet. Ekvationen är olöslig och frågan är: vart tog de övriga 50-70 farmerna vägen? För att vinna legitimitet påstod SPR även att de samarbetar med Statens Veterinärmedicinska Anstalt, något som SVA bestämt förnekar. Hur kan en statlig utredning basera sitt resultat på uppenbart felaktiga uppgifter från den svenska pälsindustrins branschorganisation? Svaret går kanske att finna längre bak i kedjan. För faktum är att inte enbart kontrollen av pälsdjursuppfödarnas uppgifter brister, utan även tillsynen på farmerna.  När Djurrättsalliansen begärde ut offentliga  inspektionsprotokoll från kommuner med pälsdjursfarmer stötte vi på ett stort motstånd. Många kommuner valde att bryta mot lagen och vägrade lämna ut inspektionsprotokoll. Andra sekretessbelagde dem. Borgholms kommun påstod att det fanns en rävfarm i kommunen, trots att det inte förekommit en enda rävfarm i Sverige på sex år. I Sundsvall har man inte utfört någon inspektion av minkfarmen i kommunen på 16 år.

I Sverige föds det årligen upp 1,5 miljoner minkar på pälsdjursfarmer. Minkar är i det fria ensamlevande djur med stora revir. De rör sig upp till 3 km per dag och spenderar 60 % av sin aktiva tid i vattendrag. På pälsdjursfarmerna trängs de flera stycken i en nätbur liten som en uppslagen kvällstidning och har inte tillgång till något vatten. År 2001 presenterade EU-kommissionen en rapport om pälsdjursfarmning som konstaterade att det krävs stora förändringar för att komma tillrätta med problemen som finns för djuren på pälsdjursfarmerna. Jordbruksverket drog liknande slutsatser år 2002 i sin rapport Hållande av mink för pälsproduktion. Verket slog fast att farmade pälsdjur ofta uppvisar onormalt beteende och att dagens hållning inte uppfyller djurskyddslagens krav. Enligt Demoskops undersökning år 2006 var 66% av den svenska befolkningen för ett förbud mot pälsdjursuppfödning. Trots de omfattande bevis som finns för att dagens pälsdjursuppfödning inte är förenlig med djurskyddslagen, valde den statliga utredningen om pälsindustrin att lita på SPR:s medvetet felaktiga uppgifter. Dessutom undlåter många kommuner att utföra den djurskyddstillsyn på farmerna som de enligt lag är skyldiga att göra och vid förfrågan om protokoll försöker de hemlighålla farmernas verksamhet.

Nu är det dags för svenska politiker att verkligen granska pälsindustrin och det fruktansvärda djurplågeri som pågår där.