Djurrättsalliansen om kaninslakt - allt kött är mord!
Idag skriver Djurrättsalliansen på SVT Debatt om kaninslakt, med slutsatsen att allt kött är mord och att ingen slakt är den bästa metoden. Det är en reaktion på Rapports senaste inslag om kaninslaktaren Gösta Jonsson, som i åratal dödat kaniner genom att slå dem i huvudet med en klubba, trots att det är olagligt och han redan är dömd för brott mot djurskyddslagen.
Här följer hela debattinlägget:
Upprörs du över kaniner som slaktas – tänk över vad du har på tallriken. Upprörs du inte – tänk över vad du har i hjärtat. Det största problemet är inte kaninernas död utan deras liv dessförinnan, och att vi människor har tagit oss makten att bestämma över det, skriver Helena Edberg från Djurrättsalliansen.
Kanske är vi fler som haft en nära relation till kaniner än till de andra djur vi tagit för vana att tillaga. Det kan göra att vi har lite lättare att leva oss in i kaninens skräck inför slaget med klubban, som vi fick se i SVT:s Rapport igår kväll. Det gör också att vi förundras desto mer inför den kyla och hårdhänthet med vilken slaktaren hanterar dessa godhjärtade och sällskapliga djur. Men rent krasst är det förstås ingen skillnad mellan kaninernas upplevelser och det som andra djur utsätts för på slakterier hela tiden. Två kycklingar slaktas varje sekund i Sverige, bland annat genom att hängas upp i fötterna vid fullt medvetande och få huvudet neddoppat i ett strömförande vattenbad. Var tionde sekund skickas en gris in i slakteriernas gaskammare, i en gas som gör ont att andas in och ger kvävningskänslor. Det ser inte ett dugg trevligare ut än det som kaninerna är med om, men vi är för det mesta lyckligt ovetande om vad som sker. Trots det ligger det odiskutabla beviset för vad som händer framför oss på tallriken varje dag. Kött kommer från djur som hålls industriellt för att producera varor och dödas på löpande band. Det kan helt enkelt inte se vackert ut, och det gör det inte heller. Det är vad vi får när vi stänger av vår empati och betraktar andra levande varelser som produkter.
Det föds upp fler och fler kaniner till slakt i Sverige, och i takt med att efterfrågan ökar blir djurhållningen allt mer industriell. Enligt branschen är det närmare 300 000 kaniner som dödas i år – inte så långt ifrån antalet nötdjur som slaktas. I Rapport igår målades bilden upp att det här är en småskalig och trivsam djurhållning, där bara slaktmetoderna lämnar en del övrigt att önska. Men vänta lite nu. Kaninerna vi fick se satt i små burar, många av dem ensamma. De får aldrig komma ut på grönbete, aldrig gräva en håla eller ta mer än ett enda kliv i vardera riktningen. Det är inget liv för en kanin. Kaniner rör sig flera kilometer om dagen, de lever i stora flockar med nära band inom familjen och de gräver intrikata system av hålor, med olika rum för olika ändamål. Instängda i små burar plågas kaninerna av ensamhet och av en gränslös tristess.
Efter ett miserabelt liv i burar, ”småskaligt” eller ej, skickas kaninerna till slakt. Nu är vi framme vid det omdebatterade slaget i huvudet, med antingen klubba eller bultpistol. Ingen av metoderna är bra. I båda fallen kan man träffa fel, med fruktansvärt lidande som följd. Men framför allt så är ingen av metoderna bra därför att det inte finns någon vettig anledning att på löpande band slå kaniner i huvudet. Det är så fullständigt onödigt alltihop. Det borde inte vara en överraskning för någon, men det tål att sägas igen – vi behöver inte äta kött. Vi mår bättre av att inte äta kött, och det är det enda hållbara för miljön. Det finns alltså ett strålande tredje alternativ till att skjuta eller klubba kaniner: att helt enkelt lämna dem ifred.